Har tänkt en hel del nu när jag legat hemma hela dagen. Har tänkt på allt mellan himmel och jord. Det finns mycket jag är trött på just nu. Livet i sig helt enkelt. Skulle inte bry mig om.. ja. Det händer ingenting, det står typ helt still i mitt liv. Jag gör ungefär jämt samma sak. Och det värsta är att jag inte ens kan göra något åt det?.. jag vill ha något mer. Jag är ung. Visstvisst. Men jag har drömmar redan nu. Drömmar jag skulle kunna försöka uppfylla bara jag fick chansen? Jag vill bo ett tag i Stockholm, gå 2 utbildningskurser, jag vill spara pengar och åka utomlands och jobba när jag fyllt 17 med en kompis. Jagvilljagvilljagvill. Jag vill ha kärlek, helt ärligt. Jag vill ha en pojkvän. Men jag är rädd för att lita på folk, vilket gör att jag skiter i det. Och jag vill göra spontana saker, jag vill ha helger fylllda med galenskaper. Jag är trött på mina vänner. Missförstå mig inte nu, för jag älskar dom. Det gör jag. Men jag är trött på dom, för dom vill aldrig göra lika saker som jag. Dom vill antingen umgås på örbyhus, vilket jag verkligen hatar för det är helt värdelöst. Eller så vill dom göra något annat som verkligen inte intresserar mig överhuvudtaget. Jag vill annat. Vi har olika intressen. Dessutom är jag trött på människor som runt omkring mig, som ska anses som kompisar, påpekar vikt, och mat, när dom vet att jag har problem med skiten. Jag har inget jävla val, vad är det dom inte fattar? jag väljer ingenting själv, så jag kan inte påpeka hur min kropp är/kommer se ut. Så håll bara käften och sluta påpeka saker, för det triggar mig bara mer, vilket jag försöker, och verkligen kämpar för att bli fri!1 äckelcpn, dö. Människor är falska. 

 Aja, dessutom. det är oftast jämt jag som måste behöva höra av mig för att få kontakt med mina nuvarande kompisar.  Jag orkar inte, så jag säger upp all kontakt med alla, vill ni ha mig kvar i erat liv, får ni börja höra av er. Ni får börja skriva till mig först, ni får ringa upp mig om du vill prata. Ni får ta steget.


fuck this. orkar inte.... :(

Jag är en sån person som håller allt inom sig. Har jag problem eller något som får mig att må dåligt sitter jag hellre och tänker på det om och om igen istället för att dela med mig av det. Istället för att prata ut. Jag har svårt att prata sånna känslor, det kanske är därför. Men idag gick jag sönder lite grann. Jag började gråta framför vampire diaries, och sen bara svämmade det över. Jag började tänka på allt omkring mig just nu, allt som finns i mitt huvud. Jag grät tills jag fick ont i huvudet. Ibland behöver alla få gråta ut, inte för att känslorna ska försvinna, utan för att det ska kännas lite lättare.

Jag saknar att känna lukten av det fina när man först vaknar på en sommar morgon, då dörren står på glänt och när man blir irriterad i ögonen för att solen lyser så starkt. Och sen när klockan börjar närma sig 19:00 på kvällen och solen börjat gått ner. Jag saknar att vakna upp efter en lång och vaken natt inne hos Janina och äta rostade mackor och dricka oboy framför tvn i tvrummet. Jag saknar att cykla till affären med Emma och handla något, och sen cykla till lekparken och åka ruschkana som små barn, och sen åka hem till mig för att hoppa studsmatta och sen avsluta kvällen med en fin kvällsfika på altanen. Jag saknar att spendera en hel dag på gröna lund. Jag saknar att kunna springa över till Janina och kolla vad hon gör. Och jag saknar när jag,Thina,Janina och mamma hade finafina kvällar ute på deras gård en varm sommarkväll med räkor, kräftor och ansiktsmasker. Jag saknar att vara arg och irriterad på myggorna. Jag saknar att känna den speciella lukten av lycka när jag åker till Stockholm på sommaren för att träffa finisar. När det nästan pirrar i magen för att man är så glad och känner sig så fri. Och jag saknar att gå på drottninggatan på kvällen med dom fina och titta på allt fint, som blir i en sån fin färg tillsammans med solnedgången. Jag saknar regniga men varma dagar där i Stockholm. Jag saknar och längtar känslan när man väntar på tåg i Upplands väsby. Jag saknar frukosttiden med familjen som man hade när man va liten. Då man blev väckt av pappa som ropade att det va frukost, Och när man gick upp satt dom där vid bordet samlade vid värsta brakfrukosten och i bakgrunden lös solen starkt. Jag saknar att känna asfalten under under skorna och höra knastret från gruset. Jag saknar dagarna i skolan då man satt ute på rasterna i det fina vädret med vänner. Längtar efter tiden då det fortfarande är ljust på kvällen. Och jag saknar tiden när man va liten och verkligen inte kunde märka av hur mycket klockan va när man va ute och lekte på gatan, och när man blev så arg när mamma kom och ropade att det va läggdags och att man va tvungen att gå in. Och precis som en klasskompis skrev: jag saknar skoldagar som inte dödar en och allt känns så krävande, utan bara är fina. Fast i år kommer det nog bli sorgligt,fint men bra på samma gång.

Jag längtar efter de dagarna då man på morgonen fixar snabbt något att äta och sedan cykla iväg på picnik, med handduken på pakethållaren och bikinin under kläderna tillsammans med finfinafinafinafina vänner. Jag saknar att gå till badet och fika med min syster. Jag saknar att kunna träffa vänner och tälta och göra sånt som man inte får göra. Jag saknar att vakna upp i husvagnen och öppna dörren och mötas av nyfikna blickar och en arg David som inte fått sova så länge han ville. Och jag saknar att kunna klä på sig och gå iväg till kiosken i Rullsand och handla pommes eller melon/jordgubbs glass till frukost med elin, emmp, david och dom, och sen gå tillbaka till husvagnen för att byta om och sen gå ner till stranden, och där mötas av alla föräldrar som redan är där och bara sitta och prata, skratta, och bada.

Jag längtar efter att träffa alla de där personerna som man bara träffar på sommaren. Efter långtråkiga dagar. Efter festival och musik.

Jag saknar och längtar hela tiden efter tiden då det är lättare att leva.

Idag på slutet har det nästan bara varit negativt. Jag är trött och arg på nästan allt.
Så om jag va ni skulle jag sluta läsa här, annars får ni stå ut med mitt gnäll. Jag är trött på skolan, så trött att jag kan spy. Jag är trött på att inte känna ork till något alls. Jag är trött på att planera att gå upp en speciell tid bara för att hoppa hopprep, göra situps, och gå ut och gå, och sen ställa in det pga trötthet eller kylan ute. Jag är trött på att inte ha något att göra på dagarna, utan jämt bara sitta inne eftersom inga andra har lust att göra annat. Jag är trött på att känna mig arg jämt. Jag är trött på att drömma mig bort i andras liv. Jag är trött på viljan att vara smal. Jag är trött på att vilja bo i Stockholm. Jag är trött på vintern. Jag är trött på att behöva vänta. Jag är trött på att vara trött på allt.

(PS: har bara skrivit, tänker inte på något speciellt!)

 

I mörkret sitter flickan, hon som ingen ser. I mörkret sitter flickan, som knappt orkar mer. Tårarna dom rinner,bildar ränder på hennes kind av mascaran hon kletat, hon lever i misär(?). Vill ej visa känslor, vill inte säga till. Den hon en gång var, finns inte längre kvar. Hon är en annan person idag. Hon ser sig själv i spegeln och inser hur mycket hon har förändras, inte utseendemässigt, utan mer på insidan.. som person.
Hon orkar inte kämpa, orkar inte gå. Fast alla bara pressar vidare, vill ej förstå.
"Jag hatar den jag är nu. Varför? Vem är jag?"

Hur flickan nått sin gräns? hur har hon kunnat gjort en sån stupdykning, och ramlat så hårt?