Att springa ute till passande musik, att springa så benen inte hinner med när refrängen i ens favoritlåt kommer, Bäst känns det när det regnar snöslask eller enbart regnar, för att det är bara då kan jag skylla på att det är regnet som förstört mig.
Ibland känns det som hela jag bara rasar ihop. Som om att både luften och marken bara försvinner och man faller ihop på gatan helt ensam. Utan någon att stödja sig på. Ingen tar tag i mig för de vet att jag reser mig upp snart, för att jag inte är den typen som ligger kvar där på gatan. Jag funderar över saker, saker som inte får nämnas,saker som inte får finnas. Jag håller det inom mig. Jag ställer mig upp mot folk och säger "säg till om du vill ha hjälp!" när det kanske, kanske är jag själv som borde ha den. Tankarna är alldeles för många & brottas ständigt om att ta störst plats, men vinnaren är redan utsedd..