Ända sen allt det här kom, har jag levt lite halvt bara. Istället för fullt ut menar jag. Det har brytit ner mig och min kropp totalt. Jag funkar inte. Jag är inte den smalaste, jag vet, men min kropp har sagt ifrån helt enkelt. Jag riskerar att mitt hjärta lägger av om jag anstränger mig och springer t ex, jag riskerar att inte kunna få barn, då kroppen är off och allt funkar inte som det ska, jag har fått livlöst, stripigt och tunt hår, jag får blåmärken lätt. Och det är så mycket mer. När jag ser och hör tjejer och killar som vill gå ner i vikt och börja banta, men istället svälter sig själva utan att dom märker det, blir jag så arg. Ni är fina som ni är. Ät och va glad. Livet är kort, lev det. Börja inte banta, men om ni ska det, så tänk innan - behöver du verkligen det?. Tänk riktigt jävla noga, för det kan spåra, utan att ni själva märker det. Ni märker det inte förrän andra börjar påpeka hur sjuk du är och hur insjunken du ser ut att vara. Eller när du sitter och gråter över vanlig mat. Att sitta inne, helt isolerad i stora tröjor och byxor som döljer allt, som en frusen isbit, och ibland känna att det svartnar för ögonen och ljudet i öronen försvinner i några minuter och känna illamående dagligen är rent ut sagt ett helvete. Att inte orka nånting,tappa glädjen, intresset för saker som du tidigare älskat. Att inte orka med sig själv. Det här har vart den värsta tiden i hela mitt jävla liv. Det är fortfarande så sjukt jävla jobbigt. Hela tiden. Jag vill bli frisk, vill kunna tänka klart som alla andra, men jag vet att jag aldrig kommer få ett riktigt jävla bra förhållande till mat igen, aldrig. När jag sitter där som vuxen kommer jag alltid vara medveten om att "när jag va ung hade jag en ätstörning", vilket inte är något jag vill veta av då?.. Jag fattar inte, Jag får komplimanger nästan varje dag, folk säger "du är sjukt fin", eller "du är snygg" och liknande. Och när jag ser tjejer med alla olika sorters kroppsbyggnader tycker jag dom alla är sjukt fina, oavsett storlek. Men jag själv har alltid haft dåligt självförtroende. Den jag hatar mest är mig själv, det bara är så. Jag strider mot det jag själv säger, och jag trotsar fortfarande läkarna. Men jag försöker, och det är huvudsaken. Jag önskar jag aldrig börjat med den här skiten. sjukt jobbiiiiigggggt, Och jag blir/är inte frisk bara för att jag går upp i vikt, för det var/är inget jag själv valt.
ni är fina. Oavsett hudfärg, kroppslängd, kroppsform. Allt. Lägg inte ner energi på att tänka på era komplex. Fokusera på allt det bra. Puss på er♥
fortsätt kämpa tjejen, även fast det är svårt. jag har kommit en bra bit även fast jag har en väldig lång kamp kvar. men det kan bli bättre, om man ger sig fan på att trotsa denna äckliga jävla sjukdom.
MEN VARFÖR SABINA!!! VARFÖR!!!! Ja kan förstå att det blir ett gift att gå ner i vikt... Men inte MANISKT!! Saknar den roliga mysiga skrattande helt galna tjej som kunde flippa ur precis när som helst o man bara asgarva.. DU gjorde dagen till en glädje.... JA VILL HA TBX DEN UNDERBARA LILLA GOA TJEJEN!!!! Ja kan förstå att det har varit tufft, men det kommer att bli tuffare att komma tbx till ett VANLIGT liv.. Ta vara på all hjälp du kan få, du tycker säkert att alla är dumma som tycker att allt är fel.. MEN JAG OCH ALLA ANDRA BRYR OSS, HUR DU MÅR.. VI VILL HA DEJ KVAR I VÅRA LIV... ÄLSKAR DEJ MIN LILLA ÄLSKADE EXTRA DOTTER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
